Tunn välver stunden
i universums strålglans

Under luppen
vrider sig människorna
i sina till och från

Evolutionens loppcirkus
genomströmmas
av stora tankar

Döden är säker på sin sak

Takdropp och nötväckor
noteras,
trafikvarningar utfärdas

Glömsk av sig själv
talar materien
i människogestalt,
reducerad till ett här
och ett nu,
med allt att bestiga,
allt att försjunka

Sjukdomar
är utsmyckningar
på individnivåns förhävelser

Midgård
ligger dimhöljt
i anestesi och dödsförakt

Oväsentligheternas sirener sjunger
groomande
i tv-soffornas folkhav
och penningpuckonas förbländelser,
där allas osymmetrier omintetgörs
i uppgivenhetens konsensus