en gruvlig saknad ålade sig upp ur mörkret
hon begravt för så länge sen att minnet av
all tid blivit svart mylla över glömskan själv


Men där gror något, en skir liten grodd av
något aldrig väntat ur all bitter boken död

frukten av fruktan själv blommar högrest


Vildvuxen blommar hon igen i blodrött,
väldoftande frisk som en nyponros i dur