Styvna
En kvinnas hand över livets skeenden. mening i skenet som silas genom gardinen. Efter mig ett tåg av riktigt hungriga vargar, sorgsna hängande tungor, genomförda karriärer, pärmar med utmärkelser. De är mig i hälen men min fot känner underlaget så som man lärt sig cykla. I slutna rum enbart dessa ögonblick då liv var liv. Det verkliga. Springer genom Allen, ut på den där vägen där bilarna borde köra i 50 km i timmen, viker strax av till höger, passerar den korta bron över tågrälsen, de röda ladorna, hästarna tills stillheten tilltar.
Ni misstänker, ser mig ramla framstupa, tårarna som aldrig lyckas avta, hur klockade promenaderna, vid vilken sten den upphörde. Gråten. Missar poängen. Hela jävla essensen av livet. Era två namn. Hör dem skrikas, till uppskjutande sly, träden, de som växt där längre än vi,
Två namn. Två olika kvinnor. Vem i helvete var hon? den finska bastun, rösten som läktes, sorgen som växte sig starkare ju mer jag kände litenhetens, sårbarhetens kärna. Ditt namn. Mitt behov av att på djupet förstå skillnaden i styrka, bilderna de ger. Smärtan. Den djupaste den största över det namn som aldrig någonsin på riktigt kunde se min värld. Humorn som får mig att föra handen ner genom dina fickor och skaka om den så hårt att den aldrig mer kan styvna.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 120 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2022-01-13 01:25
|
Nästa text
Föregående smultronbergen |