Slår upp ögonen.
-Hej Ångest.

Men vad nu, du känns inte lika påstridig i dag, har inte lika unken andedräkt och svart blick. Du känns kraftlös och nästan genomskinlig.
Kanske man kan lägga täcket åt sidan lite försiktigt, våga sig upp och vinkla upp persiennerna? Jag slår på stort och öppnar fönstret lite också…

Mmmh, det doftar lite gott av den nyutslagna häggen ändå!
Jag sneglar över axeln. Jo då, han sitter kvar där, purken och sur men orörlig. Inga tecken på att han i aktar mig. Jag smyger ljudlöst ut ur sovrummet och stänger snabbt dörren efter mig, mjukt, mjukt.

Jag lägger örat mot dörren, vågar knappt andas… ”Nu springer jag” tänker jag. Jag hinner nog njuta av en kopp morgonkaffe och kanske ta en dusch innan han hittar mig igen.

Så skönt vinden blåser över mitt ansikte i dag, jag älskar verkligen livet och jag tycker om mig själv. Kraften av liv fyller kroppen mer och mer vid varje inandning. Här och nu, jag och livet. Best friends forever! Han ska aldrig få fatt mig igen om jag så ska kämpa, riva och klösa.

Sen får jag lust att måla av hela världen! Jag hittar vackra stenar som jag beundrat vrider och vänder på. Så vackert de glänser i solen...och titta där, efter regn kommer solsken! Vilken underbar regnbåge som böjer sig över husen.

Vad hände egentligen. Var har jag varit? Jag minns inte riktigt. Svart och kletigt var det i alla fall. En mosaik av det som skedde ligger i mina händer. Som så många gånger förr strör jag ut bitarna på golvet och försöker lägga ett mönster.

För många svarta bitar.