Saknaden pulserar längs
griffeltavlans vassa klor.
Nästan som att försvinna
men samtidigt vara kvar.
Att dyka ner under vattnet
och andas med gälar av glas.
Samma frihet under dess
tillfångatagna vingslag.
Doften av härsken
härskarteknik lämnar
frän eftersmak bakom sig.
Samtidigt så underbart sårbar
att jag skakar på verkligheten
och fram stiger gyttjans fula
avgrund.
Men ändå den vackraste av videung
trotsar samma vinter.
Som våra stunder av total närvaro.
i samma tonart som livet.
Viskar nattens stränder.
Hon viskar tillbaka.
Tyst ohörbart.
När blåsten river utanför.
Vi vaggar oss till ro.
Eller till att älska.
Vilket som.
I drömmarnas blick.
Vi ej vilsna är.
Snarare i en labyrint
vi själva tillverkat.
Höger. Vänster. Rakt fram. Backa.
Tillslut vi fann vårat mål.
Eller målet fann oss.
I samma andetag som
vinterns sista suckar hörs i bakgrunden.
Vi återförenas i vad som kom
att bli ledmotivet i våran film.
Du regissör. Jag manusförfattare.
Vi lutar oss tillbaka.
Och njuter.
Livets skådespel.
Varsågod börja.
Jag längtar redan till nästa
akt.
Utan paus.
Utan att någon annan ser på.
Varje ögonblick.
Räknas.