Lämningar från förr.
Textmeddelanden.
Långa och pinsamma.
Åren har gått.
Det han skrev då,
till henne,
känner han inte igen.
I grunden förändrad
tittar han klentroget
på texten.
Den är författad av en annan,
av en tillgjord idiot,
en som söker kärlek,
som förställer sig
för att bli omtyckt.
”Den smetiga sylten kväljer mig!”
Han vill sudda,
sudda, sudda och göra om,
men för evig tid finns den där,
i hennes mobil,
i det oförstörbara,
kosmiska biblioteket,
dumhetens arkiv,
den förljugna, tillgjorda skiten.
”Jag rodnar och skäms!”
Lurad.
Av sig själv.
Var äkta resten av resan!
Det viktigaste är att älska sig själv.
Du är ”övermåttan underbart skapad!”
Glöm nu aldrig det.