ANIARA kan uppenbarligen vara kusligt fascinerande även som FILM, inte bara som poesi. Fångade i en oönskad utflykt... som en hel stad isolerad på ett skepp. Börjar kännas som ett mer realistiskt scenario i vår sjukliga tid med automatiserad kontroll - än på det spirande entusiastiska 50-talet då Martinson målade upp matrisen.

Swedish Sci-Fi which really quite impresses some surprised reviewers out there... estetiskt såväl som existentiellt. Sedan hur könsroller & yrkesroller måste ha kastats om gentemot originalsagan, det bidrar till både erotiska och religiösa interaktioner (där de har undvikit fällan att modernisera för sakens skull - manus inrymmer redan massa arketypiska utsvävningar, cirkus och riter). Likafullt är det de mest vardagliga betingelserna ombord som lämnar mig starkast hänförelse.

Vilka dimensioner filmen skulle ha kunnat ta sig i ännu mer välkända händer - en hisnande tanke... Speciellt dess begränsade budget nämns överallt, bristen på studios osv som fick dem att skapa /omskapa befintliga miljöer. Möjligen hade en större produktion förstört charmen totalt...