Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Juli 1992. Hade efter tre år återvänt för en ny resa runt i Estland. Kom med tåget till Narva samma kväll. Hungrig. Satt på en restaurang. En matbit och en flaska vodka. Sedan stod jag med en martini vid bardisken. Uppvaktad ... (del 2:2)


bara en sista dans

Känner hennes värme. Fingrar glider in under skjortan. Tappar andan. Fernando av ABBA. Rör mig lättsamt mjukt över dansgolvet med en förtjusande ung rödhårig tjej med vackra djupblå ögon. Lätt spänning. Huden drar ihop sig något medan tonerna rör sig märkligt i det avskilda hörnet av restaurangen. Började med att hon höll kvar min hand när jag försökte ställa mig upp i baren. Hotellrummet väntade. Imorgon förmiddag var det tänkt att jag skulle sitta på tåget tillbaka mot Tallinn. Nu vilar avslappnade händer över mina axlar medan jag håller ett stadigt grepp runt hennes mjuka midja. Känner pekfinger glida över min ena örsnibb. Kysser ömt tummen. Hör något svagt ”I really do” medan hon med lätt fuktade läppar andas lugnt.

Midnatt. Dags att dra sig tillbaka. Natalia vill annat. Presenterade sig när våra blickar först möttes före dansen. Sitter nu nära varandra i baren med varsitt glas. Försöker föra ett samtal. Hon är här med några kompisar. Inget att göra hemma, fast så är det ju även i Sverige. Lite väl högljudd för mina öron. Får fråga om några gånger. Lider av försämrad hörsel sedan en trafikolycka som liten. Hennes mjuka varma blick fångar mig. Läpparna rör sig mjukt. Tycker mig se ett snett leende titta fram mellan orden.

Are you singel, frågar hon mig efter en kännbar tystnad. Berättar om mitt liv i Rinkeby. Mina vänner. Att jag springer regelbundet. Om mitt arbete som receptionist. Liberal, hugger hon till. Sedan ett än varmare leende. Hon ställer ner sitt glas och lägger försynt sin hand över mina fingrar. Letar sig mjukt upp mot handleden. Känner en alltmer tilltagande spänning. Krypande torrhet i munnen. Vänder handflatan. Greppar hennes hand. Lutar mig fram. Ser en något sorgsen blick innan våra läppar möts.

Ställer ner glaset och börjar skruva på mig. Trötthet och alkoholen börjar ta över alltmer. Inte för att jag tagit mer än ett par glas men det blev inte så mycket mat. Hon ser hur jag återigen börjar avsluta kvällen och frågar på mycket knagglig engelska om hon får följa mig till hotellrummet. Ojdå. Man kan aldrig vara nog försiktig i en sådan här situation. Enda chansen idag för ryssar att få ett bättre liv, är att följa med till väst eller, till hotellrummet och tömma dig på pengar eller ... Finns säkert många fina ryssar, men som situationen har blivit idag, gäller det att vara mycket vaksam. Något år senare skulle det bli våldsamma kravaller mellan proryssar och polisen.

Utanför på gatan tar jag ett klart och tydligt avsked. Promenerar ensam genom parken och tillbaka till hotellsängen. Natalia. 16 år, inte mer skulle jag tro. Trevlig. Ömsint eller längtansfull? Känner fortfarande hennes varma mjuka händer som rörde vid mina fingrar när vi tog farväl. Vad ville hon egentligen? Den ibland sänkte blicken fick mig att tänka, unga kvinnor nära ryska gränsen har nog bara en familj och hemarbete på sin lott. Innan hon släppte min hand gav hon mig en snabbt nedklottrad lapp. Namn och telefonnummer.

På väg tillbaka till hotellet tog jag fram den igen. Såg på den, kanske? Försvann efter hemkomsten till Sverige. Oerhört vacker och attraktiv. Vad hade hänt om vi fortsatt ha kontakt eller om hon följde med mig till rummet? Tack vare dagens alla strapatser, den sena timmen och den lilla alkoholmängden i kroppen, somnar jag nästan omgående.




Prosa (Kortnovell) av Arne Björn Fredriksson
Läst 44 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-01-15 14:17



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Arne Björn Fredriksson
Arne Björn Fredriksson