Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


tredje och sista delen av självupplevda novell "sista dansen" från vistelsen i estniska Narva, vid ryska gränsen sommaren 1992


dagen efter

Vaknar av svår hunger. Blev inte mycket att äta under gårdagskvällen. Tänkte ta cykeln ut på jakt efter frukost. Natalia! Varför lämnade jag bara henne vid trappan till restaurangen? Känner fortfarande av hennes värme bredvid mig. Och en tilltagande ensamhet.

Personalen i foajén har bytts under morgonen. Kvinnan i receptionen är i samspråk med några hotellgäster. Pekar mot andra änden av korridoren. Vägen till hotellets restaurang? Följer efter och helt riktigt, innanför glasdörrarna finns ett utrymme med några fyrkantiga bord som har de vanliga ”östeuropeiska” röda dukarna. Inväntar serveringspersonalen. Tar en kvart innan någon kommer ut för att ta upp beställning.

Efter en enkel frukost av yoghurt, bröd, några skivor ost och korv samt en kopp ljummet kaffe, går jag upp till mitt rum. Dags att bege sig till stationen. Om någon timme ska tåget mot Tallinn avgå. Med ryggsäcken hängande på min ena axel, släntrar jag ner till foajén. Hämtar ut cykeln och lämnar rumsnyckeln. Återigen på Alexander Puskini, en bred allégata mellan mitt hotell och järnvägsstationen. Skyltfönstret, i det stora varuhuset längs gatan, gapar fortfarande ödsligt tomt.

Tåget är redan på väg in. Grindarna runt stationen stängs av beväpnade gränsvakter. Med cykeln i ena handen rusar jag i full fart uppför trapporna och in i vänthallen. Inser snabbt att kön till enda biljettluckan är alltför lång. Får köpa på tåget istället. Helt oväntat, rycks huvudentréns jättestora trädörrar upp med ett brak och in stormar en grupp "Kalasjnikov"-beväpnade gränssoldater. Kommer jag hinna med tåget?

Köper biljetten i luckan. Håller samtidigt ett vakande öga över min cykel. Genom de små fönstergluggarna ut mot perrongen, ser jag hur ryssar är både förbannade och uppgivna. I årtionden hade de varit medborgare i Sovjetunionen och kunnat resa fritt. Nu behandlas de som främlingar av en rätt brysk gränspolis. Mina sympatier ligger ändå hos dessa gränssoldater. Äntligen får de visa sin lojalitet mot sin egen republik.

Passkontrollen klar. Dags att lyfta upp cykeln längst bak i sista vagnen. Tvärstopp! Hänvisas till chefskonduktören, som står längre fram på perrongen. Inga cyklar på mitt tåg, blir svaret. Vad ska nu hända? Kan ju inte lämna kvar cykeln i Narva. Den andra konduktören, som har klivit upp på vagnsstegen, ser snabbt mitt problem och hjälper mig upp cykeln längst bak.

Väl ombord, ser jag att det är en liggvagn med täta britsar. Står med ryggsäcken i ena handen och söker plats. Får ett tydligt bevis för att även ryssar kan visa ett älskvärt beteende. Någon flyttar sin packning. En annan lyfter upp min ryggsäck på en hylla. Tåget har sakta börjat röra sig ut från järnvägsstationen. Konduktören erbjuder mig ett glas te för bara 1 krooni (drygt 40 öre). Stämningen blir, medan tåget avlägsnar sig alltmer från gränsstaden, snabbt uppsluppen. Har svårt att släppa Natalia. Kysste mig faktiskt ömt på gatan till restaurangen. Som jag besvarade med en varm tungkyss.

Med teckenspråk och min ordlista blir det nu och här, medan vi dunkar fram längs finska viken, ett enkelt men angenämt samtal med passagerarna om Sverige, mina gamla kartor och förhållandena i nya Estland.




Prosa (Kortnovell) av Arne Björn Fredriksson
Läst 34 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-01-15 14:23



Bookmark and Share


  Kungskobran VIP
Spännande
2022-01-16
  > Nästa text
< Föregående

Arne Björn Fredriksson
Arne Björn Fredriksson