Lunden den klara och bäckar så små
Innan jag träffade dig fanns himmelen ovan och stråkarna som träffade fiolen i vackra melodier. Efteråt blev jorden hisnande och skrämmande. fullständigt orädd och räddare än någonsin förr. Min kropp ett tempel och det vi ägde likt nåd. Jag är en klok människa sade hon med eftertryck. En sådan människa kan inte förklara för en sådan som dig hur mycket ånger som kan rymmas i en ynka människa. En sådan som mig svarade Gud försiktigt. brännas. Hon stirrade på honom som alltid. en galen förälskad frikyrklig man som förväxlar religion med sina egna sexuella begär. Vad det verkligen så du skulle visa dig för mig? Han försvann alltid uppför allen, smet ut bakvägen. Handen vecklade ut dig över himlen och i den hängde alla viktiga frågor sträckta silandes via solens sken så att ådrorna syntes resa sig. Hon hade knappt orkat att ta sats ännu en gång. Vad skulle han göra härnäst föddes hon alltid åter och flera gånger om dagen försvinner du in i själen och tar tag i den där muskeln bara du klarat. Och han den store vid två skilda tillfällen. Hon var övertygad om att livet prövar vissa människor på ett sådant vis att religionen blir så osynlig och Gud till slut så främmande att religiositet i sin yttersta form kan röra sig om att orka vara snäll, ibland. Hon lämnade alltid de hon älskade förklarade bäcken för de fåglar som häckade invid och om hon vore lite mer konkret hade hon önskat att även han gick att överge så där mänskligt förkrossande som då. Han skulle förmodligen ha tagit det med någon slags fördröjd reaktion. Hon kunde riktigt se hur ni tog varandra i handen och med riktigt blid blick begav er iväg bortåt. När kropparna inte gick att skönja skulle hon förmodligen dra någon slags suck av lättnad. Det är tiden efteråt hon inte orkar med en gång till. Det är i tiden efteråt hon trots allt alltid nästan bor.
Fri vers
av
smultronbergen
Läst 76 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2022-01-16 00:22 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |