Skriver för att dämpa det tysta.
Pratar för att överrösta skriket.
Samma ensamma vita lilja oavsett.
Det mina namn betyder.
Svävar med i löjtnadshjärtats vemod.
Inga tårar.
Inget skratt.
Jag är din drottning. Du är mitt paradis.
Du är min kung. Jag är din evighet.
Inom mig där världen inte längre rasar samman.
Mer som kärleksfull harmoni som väntar
på att älskas.
Samtidigt kyssen så passionerad att jag
lite generat tittar bort.
Masserar ensamhetens stela kropp.
Som slappnar av.
Tar in.
Låter mig föra den till den förlåtande stjärnhimlen.
Lämnar den där.
I gott sällskap.
Så den i sin tur inte känner sig ensam.
Själv blickar jag ut över den tomma plats
den lämnat efter sig.
Jag fyller den med saknad.
Den saknad den fick mig att känna.
I ett land. I en stad. På en gata.
Utan namn.