Ett doftljus brinner på köksbordet bredvid mig
och sprider sin ljuva väldoft av blommor och jordgubbar.
Utanför fönstret blåser kraftiga vintervindar
men skatboet i talltoppen utanför är fast förankrat.
En fiskmås svävade majestätiskt förbi precis nu,
snabbt försvann den utom synhåll runt knuten på huset.
Kaffebryggaren ger ifrån sig en sista pust och mitt livselixir
är äntligen klart.
Jag reser mig sakta så inte smärtan i höften ska bli alltför
intensiv, och släntrar bort till bänken på andra sidan köket,
tar min stora kaffemugg och häller upp den nästan full,
jag måste ju lämna lite plats för mjölken.

Släntrar tillbaks till köksbordet med min mugg i högsta hugg,
och vad händer... jo höften hugger till och smärtan gör att jag
tappar min älskade kaffemugg som faller ner till golvet,
till min glädje går den inte sönder, den rullar runt ett par varv,
men jag har kaffe på halva köksgolvet och på underdelen av
mina vita köksluckor.
Skit...hör jag mig själv säga innan jag inser att det kommer att
ta en lång stund innan jag får mitt älskade kaffe denna morgon.
Ja ja det är bara att hämta golvmopp och börja torka upp,
sedan en trasa och rengöra skåpdörrarna och benen på köksbordet.
Men doften från det nybryggda kaffet i bryggaren finns kvar
hela tiden och retar mina näsborrar, det ger tröst och uthållighet.