Jag ser flockar av vilda
blonderade apor i de
famösa gröna
kulvertsystemens
hela himmelrike.
Jag ropar efter mamma.

Min ångest har mig
i slagläge och Doktor Skräck
ligger på Rivieran med
alla mina mediciner.
Sjukhuset andas stress
och förhastade slutsatser.

Allt började när jag var 1 år
gammal och mina otäcka
föräldrar lämnade bort
mig i 5 veckor för de skulle
prompt åka på en jävla
husvagnssemester i Europa.

Jag kan inte hitta vägen upp
till avdelningen och Ingmar
Bergman stalkar mig för att
ha med mig i ännu en
panikångestfilm handlande om
ett barn sjukt av övergivenhet.

Livet är en dröm som det inte
går att vakna upp ur och de
blonderade aporna sitter och
gråter förtvivlat tillsammans
med en Lasse Berghagen
i högsommarens läckra extas.

Det råder en städad stiltje på
avdelningen som är ett härligt
kärlekskollektiv för skeppsbrutna
själar som sitter fast mellan då och
sedan och sjuksköterskans leende
tinar upp mitt förstenade ansikte.