Jag närmade mig åter stranden där vid mitt eget hav

och jag satte mig ner alldeles invid strandkanten

vattnet låg fullständigt stilla ...ja i total stiltje

inga vågor som slog mot stranden

den här gången

tystnaden blev nästa obehagligt märklig

jag tycktes mig plötsligt höra viskningar

där utifrån havet

     "varför har du kommit till oss ensam

       och var är alla andra" frågade dem

jag lutade mig ner ännu närmare vattenytan

så att jag nästan kunde höra

…de skeppsbrutnas andetag

     ” öppna ditt hjärta …kom till oss

        se och känn djupare 

        ja sök djupt där i din själ” viskade dem

jag kände i kall rysning längs min rygg

men jag samlade mig och viskade tillbaka till havet:

    ”även om mina sår nu har läkt

     och att ärren bleknar med tiden

     så betyder inte detta att jag

     måste glömma all smärta

     och ni om någon vet ju

     att en sjöstjärnas förlorade armar

     de kan växa tillbaka

     men det innebär ju därför inte 

     att erfarenheten skulle varit smärtfri

     så snälla ni låt mig vara …låt mig få känna"

viskningarna upphörde plötsligt

lika fort som de kommit

och vågornas ständiga brusande ...var åter tillbaka

Copyright © AndLou