Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Igår och idag har jag tagit del av gammal teve, Twin Peaks, Eureka och Kommissarien Morse, där kan en enkel själ förstå hur insidan må se ut i en manusskapares egenhet till huvud. Jag prisar skatternas återbäring av just 'den gamla goda tiden'...


Fri parkering - B - verserad form






Människor med bil kan känna sig lyckliga,
själv har jag mina fordon i en bokhylla nära mig.
De gör tjänst som dekoration utöver att de
samlar på sig sin beskärda del av damm.

En del ägare av en Jaguar eller Citroen från före 1975
kan skratta sig lyckliga över att stundom
ratta en raritet, en klenod, en antikvitet.

Jag menar nu inte de människor som råkar ha
'åldern inne', utan just saker på hjul. Där julsaken
inte är ett tillbehör,
utan är som mera införlivad i kroppen.

Under mina år som felparkerarens väktare,
har jag tyckt mig se ett och annat. Dessa upplevelser
har lett till en del huvudbry,
ja inte för mig personligen då utan för min arbetsledare.

Som såg mig som en sådan där typisk medspelare
på livets okynniga ocean. Han fick ofta för sig
att jag ville bli en 'månadens rekryt', '
månadens anställde', 'årets mesta lappare'

eller något annat som har med en sorts tävlande att göra.
Själv låg han i litet extra sista tiden då det närmade sig
själva upploppet,
medan jag själv var precis tvärtom.

Jag utövade arbetet mest flitigt periodens första
tredjedel, sedan sjönk mitt engagemang stadigt
ju närmare målsnöret jag närmade mig.

Böjde mig ofta ned som för att knyta skorna
då gossen var i så att säga 'faggorna' och försvann
så lämpligt ur synfältet för var spanande blick.

Mitt försvinnande var en gåta, eftersom den som
hade till uppgift att 'bocka av' mig då jag dök upp
på morgonkvisten, vid litet olika tidpunkter.

Men förstås alltid innan klockan var slagen.
Sedan var det bara att lomma in likt en
strykrädd hund vid arbetspassets slut.

En dag när jag hade frigång, det vill säga att jag var
själv istället för att ha en arbetskamrat eller lärling
i släptåg, gick jag och åt på Impy.

Du vet det där stället ett stenkast från Norrmalmstorg,
som bara serverar oliks sorters sallader. Inte varken
pixxa, soppa, hamburgare eller stek.

Utan det där stället som är upplagt ungefär som en buffé.
Det är en massa nedsänkta skålar i en disk där det finns
skåp under och de håller skålarna kylda vid en viss
temperatur.

Som i ett kylskåp ungefär och i varje skål finns det
en slev i metall fästad i en kedja. För att slevarna inte
skall kunna hamna i någon annan skål bredvid.

Så jag tog en tallrik där och köade sedan hela vägen runt,
så jag kunde plocka just de saker jag ville ha på min tallrik.
Själva tallriken ser ut ungefär som en gammaldags djup
skål för soppa.

Bara att de inte serverar soppa där, det är självservering
och jag lade upp ungefär så mycket jag trodde jag skulle
äta och så tog jag ur skålarna på helt egen hand.

Sedan jag satt mig vid ett ledigt bord, lade jag in.
Jag satt där på min förhöjda stol, som i en bar ungefär,
stolen var en pall med bara en låg sarg som stöd bakåt.

När jag tillbringat tillräckligt lång tid på det där stället
gick jag och satte mig på en bänk i Kungsträdgården.
(Ordet finns inte med i skrivprogrammets ordbok,
däremot går det att skriva litet olika för stunden

påhittade ord den med glädje godkänner utan vidare)
Bänken befann sig precis i närheten av en staty jag
inte sett förut. Men så var det även några veckor sedan
jag satt på den platsen.

Jag satt nog och slöade till litet i värmen, men jag
somnade inte, utan bara som sjönk ihop litet.
Plötsligt fick jag höra en röst som pratade och jag
fick för mig att det var just jag som skulle höra den också.

-Öh, du.
Jag slängde ett getöga omkring mig. Men det var
inte en människa utom hörhåll. En svart katt satt
dock och såg nyfiket på mig och jag trodde några

sekunder att den kunde tala. Inbillning förstås,
djur kan inte svenska. Danska och Grekiska kanske,
där hör en ju ändå aldrig vad de har att förtälja,
de som talar lätt ogebripiska.

-Vill du tjäna en hundring?
Jag medger att jag åter intagit en ställning som inte
kunde stort imponera på någon. Jag hörde rösten igen
och försökte se ut som om jag inte hört något alls.

Personen som statyn tillhörde, böjde sig ned och lade
en hand på mig axel och jag rös till. Statyn var helt
i svart och jag kunde ha givit mig den på att den just
rört på sig.

Jag skruvade på mig och så tittade jag på den.
Den hade visserligen bytt ställning en smula,
men ett par gick förbi och såg på den och då
var den helt stilla.

När vi var ensamma igen började den viska något till mig.
-Du, jag behöver 'go and take a pea'.
Jag häpnade en smula eftersom jag inte brukade göra mig
känd för att tala med statyer.

Oftast höll de helt tyst och bara stod där som sorgsna
rester av det förflutna. Det kändes just då som om jag
själv skulle ha velat vara en del av just det.


(Text lagd i utkast 2021 01 03)




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 250 gånger
Publicerad 2022-01-18 08:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP