60- och 70-talens lyckliga frossande i kärlek, glädje och jämlikhet, en utopi som höll så länge den höll och sen kom 80- och 90-talen med de nya förlamande idealen, folksjälen somnade in och folk såg ut som robotar på trottoarerna.
En försvagad pojke kastades ut i mörkret och kylan och hade ingenting att sätta emot när vargar och monster glufsade i sig den lilla självkänsla som han hade kvar. Pojken hade varit övertygad om att hans liv skulle bli lika harmoniskt, snällt och underbart som i barnprogrammet fem myror är fler än fyra elefanter och som Hasse och Tages härliga produktioner, så 80-talet kom som en chockerande väldigt lång och ensam kalldusch av psykisk sjukdom, fullständigt kaos samt hans favoritsysselsättning att hata och utplåna sig själv samt att vistas i en otroligt ljuvlig fantasiverklighet för det var hans enda val och alternativ i ett så kallat liv som var utstuderat grymt och hårt. Pojken var 20 år gammal och satt förhäxad och tittade på barnprogrammet och mindes de fantastiska 60- och 70-talens paradisiska tillvaro och en strid ström av fina barnprogram och vänsterrörelsen med sin fria sexualitet och den allmänna känslan av att ingenting är omöjligt. Den fula schizofrena psykosen kom och slog pojken i huvudet med en jättelik slägga och allt blev till en kolsvart mardröm utan slut. Mordet på Olof Palme och Tjernobyl var dropparna som fick vansinnet att explodera i hans huvud. Att tänka på de ljuva 60- och 70-talens ljuvligheter hjälpte inte alls för överhuvudtaget ingenting hjälpte mot psykosens surrealistiska och terroriserande järngrepp. Pojkens pappa hade begått självmord när pojken fyllde 11 år och det var då som hade börjat fly till varje pris in i den andra verkligheten i vilken han var stark, modig och lika cool som killarna i hårdrocksbandet KISS.
Pojken hade absolut inte förtjänat att bli så fantastiskt superextremt sjuk och hans omgivning såg med skräck på dramat och psykiatrin diagnosticerade fel så pojken fick inte rätt behandling och varje dag så släpade han sitt kors och varje dag så korsfästes han och avled. Så höll det på i ett evighets år.
60- och 70-talens mys pys, uppsluppna lek och stoj var nu utplånat och hade aldrig existerat för pojkens själ var död. På radion sjöng några så länge vi har varann och pojken låg på sängen och undrade när helvetet skulle ta slut.