Trött, aningen sorgset, ser Gunnar ut i mörkret när bussen svänger in i området där han bor. Åldermansblicken har lite svårt att orientera sig utan dagsljus. Men så får han syn på busshållsplatsen och trycker på knappen. Ingen av de övriga fyra resenärerna stiger av. Han börjar pulsa genom snön med gården i sikte. Kylan biter i mustaschen, lämnar kvar några iskristaller.

”Ja du, Elsa”, säger han för sig själv. ”Det blev en fin julafton ändå. Den första utan dig. I femtio år firade vi dem alla tillsammans. Fina pojkar är de, sönerna våra. Och tänk, lille Oskar, han somnade i mitt knä när tomten gått. Så många paket grabben fick. Fyra år är han nu. Frågade efter gammelfarmor sin. Nog kom det en och annan tår. Det gjorde det”.

Så är Gunnar, med värkande ben, äntligen framme vid sin gård. Förvånad ser han att det lyser i köket. Inte bara ljusstaken han lämnat tänd i fönstret. Taklampan lyser. ”Men glömde jag släcka”, tänker han bekymrat. Sätter nyckeln i låset, försöker vrida om. Det går inte. Konstaterar förskräckt att dörren är olåst. Han öppnar den försiktigt, lite skrämd. Ropar prövande ”hallå” och kliver in i hallen.

Från vardagsrummet hörs ljud från teven och främmande röster. ”Hallå”, svarar någon. Med bankande hjärta går han dit. I soffan sitter en man och en kvinna han aldrig sett förr. Och julgranen har de visst flyttat från sin plats i hörnet. Nu står den framför altandörren. ”Elsas broderade julduk. Var är den?”, tänker han förfärat.

”Vilka är ni? Här bor jag”, säger han bestämt och försöker låta orädd.
”Nej, det här är vår lägenhet. Vi bor här”, svarar den okända kvinnan irriterat.

Så känner han en lätt strykning över kinden. Som av en mjuk hand. En doft av Oscar de la Renta dröjer sig kvar. ”Elsa”, ropar han lågt. Lite förvirrat. Inser efter en stund att han sitter ensam i sin fåtölj framför teven. Katten Sigge spinner gott i hans knä. Gunnar ser sig om i rummet. På allt så välbekant. Han måste ha slumrat till och drömt alltsammans. Och var det kanske Elsa som kom på besök. Väckte honom.