Kära Mormor!
Du skrev faktiskt någonting som betyder något.
Och även fast brevet inte finns kvar, kommer jag alltid bära orden med mig.

Visst, kan jag gömma mig bakom nya saker, men de kan aldrig ersätta dina vältalade ord.

Du uppmuntrade mig till att fortsätta skriva, och du citerade Karin Boye...
"Det gör ont när knoppar brister"

En av de första dikterna som inspirerade mig till poesi.
Och visst mormor - Jag kommer aldrig att glömma när du tjuvläste min dagbok jag glömde hos dig som handlade om själen.
Du vann helt enkelt min motivation.

Du fick mig att brinna för att skriva.
Och även nu när du inte längre finns kvar.
Önskar jag att jag hade brevet kvar med din vackra handstil att blicka tillbaka till.

Men jag får helt enkelt plocka fram glöden i mig.
Den skrivlåga du en gång tände.
Och jag vill så gärna utvecklas och bli så djup som jag en gång var.
Hedrar jag dig mormor med denna hyllning.
Jag skriver för att minnas ditt brev!
Och egentligen kan ingen annan ta orden ifrån mig.
För minnet av dig kommer alltid ha en plats i hjärtat mitt, som inspirerar till engagemang.

En god vän till mig sa när jag hade förlorat alla texter jag en gång skrivit;
- Du kan alltid göra nytt!
Och mittibland alla andra förlorade saker som...
foton, betyg och brevet...
Så ska jag leva för dem som finns i mitt liv nu.
Det är så jag tar tag i mitt liv.

Det finns ingen återvändo.
Och jag vet. Jag har möjlighet just nu med att ta tag i modet att kunna satsa.

Låt inte blackouten styra, Ett omöjligt uppdrag, men ändå.
Jag måste försöka göra något som gynnar i livet mitt.
Vad som betyder något är att ta vara på allt som ger meningsfullhet.

Kvar är bara själslighet.