dessa soliga dagar under högvintern när den osynliga askan som legat utspridd över himmel och jord plötsligt skingras. som om landskapet tagit ett djupt andetag, vänt sitt ansikte upp mot den höga himlen.
det finns en lätthet i hur människorna rör sig på de vidöppna gatorna, en samstämmighet, ett samförstånd i att vi blivit befriade från mörkrets obevekliga makt och äntligen fått några timmars amnesti i solljuset. jag känner mig ånyo existerande, en känsla av tillförsikt öppnar upp sig i mitt bröst, känslan av att återfå ett organ som blivit bortopererat av misstag. och det slår mig hur ringa min motståndskraft är under dessa skandinaviska väderförhållanden,
om det inte vore för att det finns omständigheter som förhindrar mig från att flytta så hade jag förmodligen gjort det. till en plats där dagarna inte har blivit dränerade på blod och hänger som frusna lik från den blekgrå himlen. där känslan av välbehag och lätthet inte är en bristvara som jag tacksamt får ta emot, jag vill inte stå där på led med mössan i hand och i tacksamhet skänkas några droppar ljus vid de tillfällen när de skandinaviska vädergudarna är på humör.
och även om det finns en melankoli och dysterhet i de varmare länderna så har den inte samma obarmhärtiga och råa karaktär som det svenska avgrundsdjupa vintermörkret. i de varmare länderna har melankolin en annan karaktär, kanske är den till och med mer sorgsen. de sobra, borttonande färgerna vid en solnedgång i något medelhavsland utstrålar en smärtsam ömhet i högre grad än vad den är en mörk, bitter smak av förgängligheten, vilket det skandinaviska landskapet inte sällan frammanar.
men det finns också en dragning till det svenska vintermörkret, det finns en känsla av hemhörighet under den klara himlen i februari där kalla vinterstjärnor strålar likgiltigt över mina förehavanden. det finns en förkärlek till den svenska vinterns kontemplativa stillhet och världsfrånvända apati. jag är präglad på allt detta, vintermörkret har stämplat sitt dystra sigill i barndomens lättmottagliga vax. vid frusna hav och vid livlösa himlar som uppenbarar sig i tjernobylgrått så har jag upplevt mina första dagar. och skulle jag lämna allt detta så skulle jag bli lycklig och sorgsen på samma gång. jag skulle sakna dynamiken mellan vinterlandskapets stränga minimalism och hur grönskan slutligen brister fram likt ett fördämt flodvatten. jag må känna en förbittring över mitt skandinaviska öde men det är få saker som kan mäta sig med vårgrönskans smärtsamma tillblivelse i början av april. att vara bosatt i sverige är att befinna sig i en ständig metamorfos, i det sällsamma varandet bland syrenbuskar och snö. nordanlivets vidunderliga schizofreni,