Din frånvaro dominerar
mitt liv komplett.
Min längtan, sorg och
förtvivlan är en avgrund
vars hungriga
käft vill äta upp människor,
och därför är jag en
bortglömd eremit som
talar med djuren och träden.
Din likgiltiga tystnad
dominerar mitt liv totalt
och jag lever alltmer i
mina fantasier.
Jag sitter i en väntsal
och väntar på ett tåg som
med allra största sannolikhet
aldrig kommer att anlända.
Jävla Susanne varför
övergav du mig?
Jag ägnar mig inte åt
självömkan, jag bara
konstaterar att livet
gör alldeles för ont,
och jag söker tröst och
gemenskap hos djuren
och hos träden,
för du är ju tyst som en öken.
Susanne du vet att jag älskar
dig och det orkar du inte med.