Vad som behövs är inte mer kunskap i form av evidens, siffror eller genomsnitt. Visst har allt detta någon slags nytta, men vi ligger så långt efter i handling. Vi *vet* så in i helvete mycket mer än vad vi *gör*. Den västerländska upplysningen har bara lyst upp ett enda rum i våra liv:
kontrollpanelen.
Vi har blivit mycket duktiga på att ratta och skruva och manipulera världen, oss själva och varandra.

Men världen skriker på oss, skriker efter att få handla igenom oss. Den vill att vi skall bli en del av den igen, efter vi tänkt oss bortom molnen, i hopp om att nå himmelen. Vårt Babylons abstraktionstorn kommer rasa med buller och brak och vi inte ställer oss på marken igen och försöker integrera allt vi hittills kommit fram till. Vi måste lära oss vad som funkar också, vad som stämmer (stämmer i bemärkelsen "är i samstämning med", "är i samklang med"), inte bara vad som är rätt och bevisbart (alltså inte med orden emotsägbart... vilket vekt kriterium för en ledare).

Vi behöver grunda oss, det behövs en ordentlig grundning av vetenskapen i den levda verkligheten, och detta är inte något som ett prästerskap i form av en ny grupp forskare skall göra åt oss. Nej, detta är något som vi måste göra själva. Detta är vetenskaplig neo-lutheranism. Vi måste sluta sutta på prästerskapets (forskarelitens) napp och flyga ut i vår egna levda verklighet för att se själva, vad det är som står på.

Skall vi bara blint följa det som inte går att säga emot? Det är där vi är idag, det som är bevisat är det som inte går att säga emot, och detta är vi obligerade att följa. Detta är vad vi bygger våra samhällen på, detta är vad vi grundar med. Men vi grundar inte med något, det är bara genomsnitt. Ingenting vi kommit fram till i till exempel socialvetenskaperna finns i din faktiska verklighet, eftersom i den verkliga världen finns inga genomsnitt, bara i efterhand. Vi måste själv upptäcka våra egna genomsnitt, våra egna mönster, vi måste själva höra Guds Ord.