FRISERA.
Förblir en mininovell.

I de högurbana samhällen, vilka vi gärna ser som mycket civiliserade. Där har alltid politiker(läs härskare, maktutövare mm) byggt monument.
Byggt dem för att accsentura sin egen litenhet och för att visa sin ångest över förgängligheten.

Detta har alltid gått ut över den lilla människan och i sitt monumenttänkande har dessa politiker genom en total oförmåga.
Slutligen sett enögt på världen. Och därmed riktat blicken till något annat, än vad som gäller dessa ”monument” och vad som tillhör dem.

På grund av det så blir nästan alltid demokratin åsidosatt, alla protester och allt som därmed kan ”sabotera” monumentaltanken måste tryckas ned.
Tvärtemot kan kan det, i ett demokratiskt fredligt samhälle ske med ”demokratisk” makt, den är inbyggd i detta samhälle och dess struktur.

Media politik mm.

I diktaturer och mera aggressiva samhällen är allt så uppenbart då monumentbygget sker med ett totalt undertryckande.
Sponsrat av samhället och makthavarna, som även av folket ses som uppenbart onda.

Hur detta än sker, förblir meningslösheten, uppenbar och självklar för de flesta.


Monument måste byggas, onda som goda, nyttiga som onyttiga. Även förgängliga som bestående.

Men varför inte bygga sitt eget monument i anden i gärningar och handlingar.
Bygga i det lilla, bygga med sin omgivning inte mot den.
Detta kan bli den totala friheten.

Människan är en förändringens varelse och att förändra, anpassa sig är hennes storhet.

Men hon, människan, måste akta sig att förädra utanför sig själv. Annars blir det lätt ett politikers skrytbygge.
Monumentet bör endast visa sin litenhet, då man inte kunde se den stora helhet med den egna tanken.

Urspr skriven 1 juni 1989.
Bosse 28 januari 2022.