jag vaknar upp ännu en morgon till den smärtsamma metaformosen mellan att vara en insekt och att vara något annat, att ständigt genomgå en process där mitt ansikte fördunklas, förbyts mot ett annat, där jag alltid är en annan och densamma. dessa fåfänga försök att försöka få syn på sina dimensioner, måtten på den yttre och inre skepnaden av sig själv. hur beklämmande det är att det inte finns några objektiva speglar, att det det inte finns några yttre referenser som inte är lika flyktiga som ett barns sandslott i en sandstorm. jag begrundar människorna och de produkter de skapar, hur de med öm hand har skulpterat sig själva ur sina alster, och placerar sig själva i ett abstrakt sammanhang tillhörande den mänskliga kulturella väven av konstnärliga utryck. och när jag ställer mig nära något av dessa verk så är det som om min egen själsliga substans omformas, intill vissa verk krymper jag till en insekt som kryper omkring på pannan av en stenskulptur, för att sedan intill något annat verk växa och torna upp ovanför det som ett gammalt ekträd över skottet till en nyplanterad växt. denna min egen plasticitet kan vara mödosam att handskas med, då jag ibland får känslan att att jag befinner mig på lustiga huset där jag vandrar genom en korridor med speglar som är slipade på olika sätt. jag förvrängs, blir någon annan, och åter någon annan men ändå den samma, när jag speglar mig i andras verk och skapelser så befinner jag mig i en ständig förvandlingsprocess. och jag vet inte var eller när allt detta upphör, jag bär jämförelsens illasittande tagelskjorta. jag är ständigt som ett oframkallat negativ. och det råder en oupphörlig förvirring angående var detta negativ ska lämnas in, hur bilden som framtonar kommer att se ur, och vilken entitet som besitter framkallningsvätskorna som krävs för att bilden ska bli naturtrogen och ha den korrekta färgmättnaden och klarheten. att lämna in sina grönsvarta negativ till den man älskar förefaller vara ett vanskligt projekt. att låta kärleken vara framkallningsvätskan i vilken dina snitt och dimensioner framtonar är dömt att misslyckas, kärleken är lika flyktig som morgondimman som vilar över landskapet när solen precis håller på att gå upp, när kärleken dunstar så dunstar även framkallningsvätskan. och de vackra, rena linjerna ersätts med något brokigt och diffust, ett väsen ur Picassos blå period, ett ansikte av mörka skymningsmoln, vassa revben som sticker ut ur det magra bröstet, ådriga händer var sprängande blodkärl knappt syntes förut, hydrans flerhövade skepnad som legat i dvala. hur tiden inte alls hade gått framåt, och hur du trots allt ändå varit densamma. vår nästa är inte spegeln. grodan som blir kysst av prinssessan blir snart åter förvandlad till groda, och krälar i dyngan alldeles intill det förflutnas stinkande avloppsrör. och det spelar föga roll hur höga vår ambitions bergsryggar än må vara, för när vi kommer upp till toppen så har vi fortfarande oss själva med oss i bagaget, överallt släpar vi på oss själva som något absurt djur från ödets diffusa fabel, och vi har inte någon aning om vad sensmoralen i berättelsen är.
det föresvävar mig att sammanhangslösheten kan vara en vital del av kapa träldomens fjättrar, att jag är ett organ skilt från samhällskroppen och sitter i en stuga i djupet av en granskog fjärran från städerna. där varandet slutligen slätas ut. och jag uppgår i sjöarna och i den friska luften. där jag kan hänga av mig den tagelskjorta som de svartklädda domarna i staden har delat ut till invånarna. en stuga på landet där jag kan sova i en mjuk säng och drömma mig bort till alltings rofyllda intighet,