Den i mångas ögon urartade och snudd på degenererade vilde svensken satt och räknade alla sina segrar och sippade på en bärs.
Hans rykte var skamfilat och det hände att folk spottade på honom i den fullständigt själsdöda lilla staden i vilken det gällde att vara precis som alla andra: beige och mainstream, lagom och normal. När den vilde svensken dansade fram på trottoarerna och på torgen med storleende och delade ut blommor så kom inte sällan polisen och körde honom ned till akutpsyk, och när han satt i stadens träd och härmade fåglar så kom inte sällan polisen och körde honom ned till akutpsyk. Den vilde svensken bara skrattade lycksaligt och han kände att Gud var med honom. Livet lekte och hans ende vän var en psyksjuk hemlös narkoman vid namn Christian. Tillsammans stod de i lördagsrusningen och deklamerade Fröding och Ferlin och det var faktiskt några personer som uppskattade det i de euforiskt zombiefierade härskarorna av shoppoholics.
Barnen kastade sten på honom och skrek okvädingsord när han hade klätt ut sig till indian och dansade krigsdans genom stan och sjöng. Polisen haffade honom och skjutsade honom ned till akutpsyk och den här gången så blev det tvångsvård i tre månader. Doktor Brask studerade bistert den vilde svensken och konstaterade sakligt att det måste röra sig om en ganska allvarlig schizofren psykos och kände sig så där självgott förträfflig och underbar i sin profession. Den vilde svensken bara skrattade lycksaligt och fortsatte skriva poesi på sitt rum. Tre år senare var han en firad poet utgiven på Bonniers varpå hela stadens kulturliv höjde honom till skyarna och tog honom i sin famn. Den vilde svensken hade strulat bort sin bostad och låg i sin säng på härbärget Gnistan och trivdes med tillvaron.
Hans vän Lena smekte hans panna och han planerade nya stordåd och bedrifter. Livet var underbart och tacksam prisade han Gud.