I sjön ruggar vassen
Mölnaelegiskt

Kung Carl XVI Gustaf
vrider och vänder

”Det fysiska är en nödlösning,
det andliga ett svepskäl,
livet ett övergrepp”

Kungafamiljen samlas
vid Mölna brygga

Det fattas många år i evigheten

Statsmakterna täcker upp
med sakframställningar
och skyddsjakt,
men födelsebevisen väntar
på sakinnehåll,
dödsbevisen på det ärligt talade

Kronprinsessan leker med tankar,
på bryggan, med armarna runt knäna;
doppingarna skäggar,
sothönsen väsnas

Förgängelsen slår sina lovar
i 1700-talsutkylda sinnelag,
kungafamiljen sorlar,
svallet från adjutantens eka porlar
mellan Mölna bryggas pålar,
i skuggan under Mölna brygga,
där gäddan kan ses skygga;
visst är de kungliga snygga!

”Men vad gör vi i denna art?”
undrar kung Carl Gustaf snart

En existentiell tanke
kliver i strandlinjen, barfota;
håller upp kjolen
på 1800-talsvis;
den vida hatten klippt
ur ett monokromt fotografi
med rörelseoskärpa

Viktoria ler inåtvänt;
sjunker i Mölnas tankar,
så tysta och spindelvävda;
Carl Gustaf står med spöt,
Mölnamolnen driver;
osagt svävar iväg över viken,
det sagda plumsar i det grunda
med massor av snusförnuft
vilse i det outgrundliga

”Man får inte vara för beroende av sig”
viskar Carl Gustaf till sin Silvia
”Jahve kryper för minsta erkännande”,
replikerar drottningen strängt

I min värld är Gud som Stockhausen;
en viktigpetter med en treårings mognad
och mycken dissonans


...men på andra sidan
står gökgället självklart
vid Saimaa,
där gamle vise Väinömöinen njuter
gäddtandad kantele
med undersköna Aino
medan Ilmarinen smider planer
och barrsvarta fjärranöar
susande språkar om urstarke Urho

”Min gud är ateist,
honom tror jag på”
säger Carl Philip,
medan kungafamiljen dröjer
i vemod
vid Mölna,
tills augustiregnets ridåer lutar
in över sjön
i skvalande brådrask,
och sällskapet flyr,
tar sin tillflykt,
och myggen molar i berså
och strandskog,
och förnuftet tar sig till fånga
vid den sommarvått tomma bryggan
vid Mölna