Det tedde sig så, att greve löjtnant Sven
En morgon genom dalgången red
På väg till sitt hjärtas vän
Bortom bäckar och blomstrande hed
Färden gick över enslig fjällmyr
Då plötsligt klingade ljuv melodi
Sven blev förundrad, med ens väldigt yr
Lockad av vacker och sällsam magi
Men när en flortunn dimma svepte in
Som dolde allt inför hans blick
Färdades en rysning utmed hans skinn
Var detta något djävulskt trick?
Stigen försvann under mjölkvit sjal
Och Sven gick vilse i dimman
Medan musiken tilltog, alltmer brutal
Där han ledde sin häst vid grimman
Så plötsligt såg han en kvinna
Som dansade genom daggvåt grönska
Hennes vals fick hjärtat att brinna
Och med ens föll allt annat i glömska
Som förtrollad stapplade han fram
Med en längtan efter tröst
Ty hon dansade utan skam
Naken, med blottade bröst
Kvinnan svepte sin kropp om Sven
Och han dansade likt besatt
Till tonerna av en magisk melodi
I gryning, och innan dag blir natt
Tag nu dessa varningens ord
Ty Sven sågs aldrig till igen
Vandra inte ensam på myrens jord
För dimman lockar många män