när man vaknar på natten och inser att man befinner sig på en tågperrong, en dimhöljd och diffus tågperrong som är belägen i djupet av en granskog, där jag finner mig själv som ingen men samtidigt som någon, en tudelad och ansiktslös substans, speglar splittrade och kubistiska landskap där tiden aldrig finner sig själv, blott inkarnationer av det som varit och kommer att bli, på denna perrong drömmer jag inte om tågen som passerar eller inte passerar, jag drömmer om de människor som sitter på tågen, deras tvetydiga ansiktsuttryck och deras svårtydda gester, deras något disträ blick när de blickar ut mot platsen där jag sitter, jag tänker att deras ansikten ser annorlunda ut än hur jag kommer ihåg att de gjorde, att något är dött i deras ögon, att ett inre ljus är falnande, och att de är mer nakna men samtidigt också mer påklädda, jag undrar om de väsen som jag en gång lärde känna fortfarande är intakt på insidan av deras fysiska skepnad, vilka drömmar som nu klingar i deras inre, om de slagit sig ned vid en blå källsjö och varsamt dricker ur himlen, eller om de fortfarande är på väg, inte avstigna, om de vadat genom den mörka skogstjärnen där tiden sjunkit som sönderbombade regalskepp i ett fjärran krig, jag är en resenär på en tågperrong som ligger i djupet av en granskog, och jag vet inte om jag har mitt pass med mig, jag vet inte var mitt bagage står, eller när tåget kommer, och ovanför mig sträcker en glanslös stjärnhimmel ut sig, där stjärnorna ligger utspridda som diamanter från ett trasigt diadem, ett metafysiskt diadem som något väsen kastat ifrån sig i vredesmod och lämnat mig kvar med trasiga mönster att tyda, de svartnade passagerna som kan skönjas mellan de gnistrande referenspunkterna, korridorer i skyn utan någon slutdestination, och kanske skriver jag de här orden som en karta, en karta att veckla ut över landskapets sjöar och hav, dess intrikata väv av ris och snår som väver boningar för skuggorna att vistas i, kanske förnimmer jag med orden något som blänker på botten av en sjö, som ett silvermynt, som en svala av bly vilken jag blott kan animera när jag drömmer om den, och är inte de flesta ord egentligen bara svalor av bly och bevingad smärta? är inte skrivandet en brunn på en övergiven lantegendom, där jagets diffusa avgrund speglar stjärnhimlen som finns ovanför? för mig är nätterna som skålar, formade ur tid och otid, skålar i vilka en blå dagg sakta framträder, och jag dricker ur det som ett törstigt hjortdjur, ett törstigt hjortdjur och en drucken gycklare i en sällsam hybrid, omförgen att leva livet och att inte leva det, som om livet är en främmande substans, några droppar kvicksilver på en blank yta som upplöser sig och rinner samman igen i en ständigt växlande process, jag skriver mig fram till ansiktet, en arkeologisk utgrävning av mig själv, benrester från ett främmande djur som kan skönjas under jorden, ett kranium vilket jag fyller med våt jord och planterar vita blommor i, jag önskar att någon stiger av tåget någon dag, och bär med sig en resväska att fylla med min själ, jag önskar att bara skuggan sitter kvar och skriver texter om ingenting, om nätter formade till mörka skålar i vilka en blå dagg sakta framträder,