När man som jag ofta är ute i skog och mark, så träffar man ibland på ett ödetorp. Att stanna en stund och fundera och fantisera över de som en gång bott och strävat där kan jag tycka är ganska givande. En livsbetraktelseSå stor i mitt ståt var jag förrom med respekt från båd hög och låg I storsläktens sköte jag böljom och njöto av framgångens våg
Av säden min blev både mat och barn Den mättade mage och trånad En gick till husmor och en gick till kvarn och allt kom nog envar till båtnad
Småningom skedde vad ödet bestämt Att telningar växte och flydde Att livet så småningom blev rent beklämt Att saven rann ur och jag gnydde:
”Jag vill ej bli gammal, jag vill ej bli klen!” Min hustru hon stirra och fnyste ”Gubbgrinighet du nu ger utav sken”, hon sa till mig innan hon pyste
Här sitter jag nu, totalt mol allen och stirrar mot skog bortom hagen Det kliar på ryggen, har ont i ett ben och gud vet vad händer i magen
Nu ger jag nog opp, tar repet i hand och går mig en sväng borti brynet Och ser ni mig sen uti morgonens rand så är jag rätt blå uti trynet
Då vänligen lägg mig i gropen jag grupit strax bakom mitt högresta dass Och minns att jag varken har svort eller supit; jag strävat och dragit mitt lass.
Bunden vers
av
Ruda
Läst 85 gånger och applåderad av 4 personer Publicerad 2022-02-04 00:32
|
Nästa text
Föregående Ruda |