Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


När man som jag ofta är ute i skog och mark, så träffar man ibland på ett ödetorp. Att stanna en stund och fundera och fantisera över de som en gång bott och strävat där kan jag tycka är ganska givande.


En livsbetraktelse

Så stor i mitt ståt var jag förrom

med respekt från båd hög och låg

I storsläktens sköte jag böljom

och njöto av framgångens våg

 

Av säden min blev både mat och barn

Den mättade mage och trånad

En gick till husmor och en gick till kvarn

och allt kom nog envar till båtnad

 

Småningom skedde vad ödet bestämt

Att telningar växte och flydde

Att livet så småningom blev rent beklämt

Att saven rann ur och jag gnydde:

 

”Jag vill ej bli gammal, jag vill ej bli klen!”

Min hustru hon stirra och fnyste

”Gubbgrinighet du nu ger utav sken”,

hon sa till mig innan hon pyste

 

Här sitter jag nu, totalt mol allen

och stirrar mot skog bortom hagen

Det kliar på ryggen, har ont i ett ben

och gud vet vad händer i magen

 

Nu ger jag nog opp, tar repet i hand

och går mig en sväng borti brynet

Och ser ni mig sen uti morgonens rand

så är jag rätt blå uti trynet

 

Då vänligen lägg mig i gropen jag grupit

strax bakom mitt högresta dass

Och minns att jag varken har svort eller supit;

jag strävat och dragit mitt lass.




Bunden vers av Ruda
Läst 85 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2022-02-04 00:32



Bookmark and Share


  Foohexa
Kan liksom höra rösten
2022-02-11

  Foohexa
Yes!
2022-02-06
  > Nästa text
< Föregående

Ruda
Ruda