Jag staplar mig högt
och välter omkull,
rasslar idéer
som småbarn legobitar,
omformar, blandar egenskaper
som spelaren en lek Canasta;
löser ut
i det kontemporeana ljuset,
där röster klingar som javanesisk gamelan
i en grynings reminiscenser
av böljande skolbyggnader,
arga Elsa Carlsson,
trötta föräldrar,
gamla århundraden
sekvenserade i sakföringar
och ramfabrikens bladguld i Enstaberga,
den helgtysta fabrikens högtidliga rikedomar
i barnets ögon,
segelflygplanen uppställda
på Larslundsfältets långsida,
ena vingspetsen i gräset,
den andra pekande snett uppåt

Dagsformen väljer och vrakar,
lyfter fram och beskådar,
fäster i blyerts

Bergfalke lyfter
innan bogserplanet vrålar upp
ur fältet;
en envis pojkaktig frihet,
laddad med jukeboxens Elvis Presley
vid Tuna Motell,
medan marken sjunker undan
och horisonterna vräker sig undan
åt alla håll
och segelplanet kopplar loss och lutar ut mot vänster
i den plötsliga friheten på egna vingar i termiken,
och landet vidgas ut mot Östersjön
och Källskären och Hävringe med sin båk
långt ut i glittret och Muminfriheten
och in mot Yngaren och Hallbosjön,
mot Långhalsen och Lidsjön
och långt i norr in över Båvens öar,
uddar, vikar och fjärdar,
och i diset löper vägarna samman
i orterna;
Bergshammar, Enstaberga, Jönåker, Ålberga,
Stavsjö
Stjärnholm, Nävekvarn, Kvarsebo
Björkvik, Skebokvarn, Sparreholm, Björnlunda,
Lid, Runtuna, Tystberga, Vagnhärad
och städerna;
Nyköping, Oxelösund, Katrineholm, Flen, Gnesta,
Norrköping, Södertälje

och Bergfalke svingar sig allt högre upp i termiken
över grusgropar och rapsfält

Det blir kallt om knäna 2000 meter upp,
och nerfarten i fartbruset vidtar,
mot baslinjen på Larslundsfältets nedre kortsida
och slutligen finalen,
tills planet strax står med ena vingen i gräset
och den andra snett uppåt igen,
med huven uppfälld
och horisonterna påfallande närgångna