en vårkväll när världen sorlar

allt högre nerifrån gården

står von Glugg ljuvligt ensam

och målar av sin fönsterhake

när varelser rusar ut på gatorna

den första varma sommarnatten

står målaren stolt i sitt krypin

och kramar liv ur skuggorna

en höstmorgon när folk dröjer

kvar vid sina rostade bröd

har von Glugg hittat ut på gården

och studerar hur löven fallit

när ingen strosar runt kvarteret

den mest isblåsiga vinterdag

stryker målaren längs portarna

och återskapar sakta hela huset