O ej i bödelns hand
mitt eget öde ligga
straxt kommer han att tigga
att få lossa sina band

Och även om ibland
jag åt han fällor rigga
så ses jag (endast) som argbigga
som måste tas omhand

I slagets hugg jag ser
skarprättar'ns eget öde
det är därför det sker

I blod jag är förvisst den röde
ändå mot min död jag ler
det är ej jag som är den döde