Den tunna hinna som skiljer oss åt ser du inte. Den syns inte. Den bara finns där betongtung och obeveklig. Samtidigt luft. Tunna ark. Koder. Symbolik som gnager köttet från benen utan att det märks. Bara känns. Bokstäver på ett papper skapar mer liv än livet självt. De går att äta.

Jag existerar, men jag finns inte.
En osynlig avgrund framför mina fötter.
Varje steg jag tar, tar jag ut i tomma luften.

Jag måste hitta en papperssvala, och flyga på den för att nå mig själv. Jag måste vika en svala för att flyga över avgrunden. Du måste segla ända fram för att nå land, nå nåd, nå dig.
Du är ingenting. Pappret är allt. Du bor i ett papper som inte finns.
Du är en abstraktion för makten bara.
Ändå vägrar de låta dig leva.

*

Örn flyger fri.
Den äger sitt liv i luft
som är örns luft.

Älg springer fri.
Den äger sitt liv i skog
som är älgs skog.

Människan löper ofri.
Hon springer efter papperssvalan.
Pappret är hennes liv.
Reducerad till pulserande kropp i mörker.
Bara pulserande kropp.

Papperssvalor flyger så högt.

*

Jag kan inte göra anspråk på att förstå.
Men genom andra har jag snuddat vid känslan.
Den var tillräcklig för mig för att förstå att jag faktiskt är du, att du faktiskt är jag.
Vi leker en låtsaslek. Den att jag har makt över dig. Makt att förgöra dig.
Den låtsasleken är verkligare än nypet i din arm när du hoppas göra klart för dig
att du inte lever denna mardröm på riktigt, men misslyckas.
Jag inser uppenbarligen inte att en del av mig kommer att dö med dig.
Den del där jag kunde ha blomstrat och växt och levat fullt ut.
Låtsasleken förgör således både mitt och ditt liv.
Och ändå fortsätter leken.

Alla papper vi lämnat in i olika instanser.
Alla ansträngningar vi gjort att visa att du är den du säger att du är.
Alla intyg som skrivits.
Alla advokatkontakter.
Alla telefonsamtal.
Alla mejl till politiker med frågor, frågor, frågor.
Alla svar vi inte fått.
Alla sömnlösa nätter,
då ilskan vandrar genom min kropp
och hindrar mig från att sova.

*