Mellan en radioberättelse i Lundströms Bokradio
om Sergej Lebedevs roman
om novitjok
och rysk förgiftningstradition
och en annan story
i programmet Brevet
om ex-drottning Kristinas kodifierade
kärleksbrev till kardinal Decio Azzolino
uppstår en tystnad
där jag kan hålla tiden an,
iaktta
och anteckna

I tystnaden
ligger den gamla kyrkogården
i Stigtomta,
med skeletten utsträckta
i ordningssamma lugn
enligt matematiska principer,
på rygg,
de tomma uppmärksamheterna
riktade uppåt,
fyllda med sand; igengrodda timglas
på sex fots djup

Ute på riksväg 52
en blank rörelse,
en förbibrusande andning
full med världslighet
och stundens självklarhet,
vars yta är en svettig hudkostym
på väg från ett från till ett till,
gripen i flykten
med sina inälvor
i denna blyertsering,
iakttagen för vad den är;
jag själv
som ytterst på dagens cykelträning
sveper längs riksvägen
mellan Stigtomta kyrkogård
och det sedan 1960-talet nedlagda flygfältet,
på min tveklöst vanligaste velocipedrunda
Harg – Täckhammar – Stigtomta – Oppeby – Harg,
på min modifierade fullcarbon Nishiki Limited
från 2013,
med en vag medvetenhet om morfar och farfar
som ligger skelett däruppe på kyrkogården;
morfar sedan 1958, farfar sedan 1966;
farfar sinnessjuk och alkoholist sedan tidiga mannaår,
morfar klok och snäll och arbetsam,
och i min snabba förbifart
på sjungande 13-kilopumpade tubdäck
vet jag
att jag förutan dessa förfäders genomsnitt
av galenskap och klokskap
inte skulle kunna runda skelettsamlingen
i Stigtomta
i en sådan frustande framfart,
fast förra gången jag letade efter farfars
och morfars
gravstenar, fann jag dem inte,
så kanske har nu skeletten skattat
åt en djupare förgängelse,
men i blyertstankar ligger jag levande
på 73-årsdagen
i Stora Drömskeppet
i Niemisel
när fyra nya bilder
av barnbarnet Santiago
ramlar in
genom den digitala ögonblickligheten,
vari olika slags evigheter samsas
om mig
i en ganska ogästvänlig apparition
i en värld där allt kommer först
medan resten får vänta

No use getting attached,
they're all gonna die

Stars shine around us,
like they care

Earth and Moon go about their chores

The Sun blinds,
that's about it

and all your pets die too,
make noise, then go

Our feelings are diluted
till not even a watchdog
can smell them

Life is a slaughter house;
an airtight business

där kvarlevorna ogiltigförklaras

Allting är så stort
att det egentligen inte finns;
det är bara ett resultat
av vår benägenhet att se mönster

och i detta mörker försvinner kvarlevorna

men vid 73 års ålder
är kvarlevorna fortfarande institutionaliserade
i kroppen
och internaliserade
i kroppsuppfattningen,
beredvilliga och insinuanta

men de kommer att ligga utspridda
till oigenkännlighet
över galaxens fältmässighet,
som uttjänta köksutensilier
på övervuxna avskrädeshögar
i lantliga idyller,
i myllans barmhärtiga acceptans
av det oacceptabla