Så länge dessa fötter vandrat i död
på en torftig jordskorpa i karga land
här finns ingen ödmjukhet i mannens hand,
ej heller i hans falska havssvarta nöd.

Nu färgas ensamma nätters längtan röd
och drömmar så sakta dör av tidens rand,
men snart skall hon finna evighetens tand
när hans kalla kyssar skänker himlen glöd.

Så faller flickan sen likt tusen månar
för ett smicker skapat i oärlighet.
Att då lita på en vacker hjärtlös man

som hennes varma blod så iskallt lånar,
det bör hon envist hålla i hemlighet
att dödens vätskor så snabbt i henne rann.