'Alla' människor har något slags 'själsligt lidande',
alla har någon sorts 'överdrivet intag' och oavsett
vad det är, hur det tar sig ut, så där som betraktar
förmodligen det egna jaget 'bara som en egen sorts

personlighet och 'kan sluta när som helst' om det
skulle bli ett lidande för en själv eller någon slags
närstående. Även den som i vardagslag skulle vilja
framstå som 'varande utan' och att det finns 'ett vi

och ett de andra', så kan en själv ju intala sig det.
Men eftersom vi var och en alla är människor, så
är vi ju också 'underställda' vad som kan ligga i en
människas natur. Det vill säga att 'har det inte visat

sig stort än' som ligger det där 'på lur'... Hur det än
sedan tar sig ut och hur att hantera det, är just en
sådan där personlig sak. De vilka 'inte kan hantera'
eller fruktar att de 'målar in sig i ett hörn', brukar bli

utsatta för andra människors behov att uttrycka sig,
eller råkar ut för våld eller begår självmord. Att skriva
och på andra sätt som uttrycka sig, kan lindra envars
möjliga smärta. Men förstå andra 'innerst inne', är nog

få förunnat. Det är lättare att tro sig förstå själva 'saken',
förfarandet', än att säga sig kunna förstå människans
personliga 'sits', men det är ju heller inte nödvändigt.
Kanske kan det räcka långt med att faktiskt 'finnas där'...