När tårarna vattnar gravens blommor.
Saknadens klor river under huden.
Ingen röst kan saknas mer än din.
Ingen fågel kan sjunga vackrare än du.
Inga vingar för himlen närmre än dina.
Försöker bli hel men misslyckas gång på gång.
Kanske vänjer jag mig aldrig vid tanken att mitt hjärta fortsätter slå.
Medan ditt somnat in för länge sedan.
Men livets skönhet bjuder upp.
Jag vet att du vill att jag fortfarande ska känna dess
underbara doft.
Så som jag hade velat. Om det varit jag som var du.
Så jag tar min hand i livets utsträckta hand.
Där kärleken till dig så som smältande stjärnor.
Jag fångar dem i mina kupade händer och lyfter dem mot
himlen och jag vet.
Jag vet det jag alltid har vetat.
Du är en del av mig.
Och evigheten.
Är en del.
Av oss.