Jag kliver ut på Rue des Ecolés. Morgondimman har lättat. Styr mina steg ned till Boulevard Saint Michel.

På väg norrut, till Roubaix, far Marie Christine. Fyra aggressiva hjul tar henne hem. Besviken och förkrossad. Till höger på andra sidan Seine slår klockorna i Notre Dame, jag fortsätter mot Pont Neuf; under mig ligger miljontals skoavtryck från århundraden; i Jardin de Luxembourg vandrar Strindberg, med en nytänd cigarett; jag stegar över bron, passerar år, det är inte minuter som rinner iväg, det är år. Hundra år.
Jag lämnade Strindberg med sin absint, han såg lättad ut, ensam vid sitt stambord i bersån; på annat håll har Marie Christine stannat vid vägkanten; jag går tillbaka till minnet utmed kajerna, förbi boklådorna, förbi människor. De ser inte mina steg, jag är någon annanstans för ett ögonblick i mina tankar i det trånga hotellrummet, högst upp, ensam med en flaska pastis, jag blandar till med vatten och dricker den gråaktiga drycken och röker en Gouloise; en försvunnen tid, i detta nu, går jag vidare till hotel Orfila för att möta en trasig guldmakare, vars unga fru Frida befinner sig i London, om hon inte är på väg till Berlin. Jag funderar på guld och gröna skogar. Och ägodelar. Jag har gjort mig av med allt, född på nytt, rör mig lättare nu med decennier, obehindrat insamlande intryck, nedtecknade, som ligger någonstans olästa, lika gamla som mina händer; affirmera, uppmanar Strindberg mig rakt ansiktet och rullar ännu en cigg hjälpligt med sina såriga händer.

©DrZappa 2022