En grön oas med vattenblänk i,
i hörnet det vitaste spireadraperi,
isop, lavendel, klematis jackmanni,
traktens mest lockande nektarskafferi.

Åldrande aplar, dignande fågelbord,
överdåd i fet mustig myllajord,
jag står här stum, fattig på ord,
insuper livet i krävande nord.

Välsignade sol över vårt kvarter,
värmer mitt hjärta och humlan som ser ,
vallmo och sippor de bli fler och fler,
lönen som tålamod och väntan ger.

Högvälvda tak över sommarberså,
här kan jag ensam och ostörd stå,
en undangömd vrå, i egen värld,
bli kvar hos mig sommar, du får inte gå!

Solstrimman smeker min skäggiga kind,
”låt oss plantera, sätta en lind,
ett vårdträd, en väktare blind,
posterad där borta vid trädgårdens grind.”

Här ska vi njuta de välkomna åren,
här må de läkas de ömmande såren,
glömd bli den mörka, stingande kåren,
torkad för alltid den svidande tåren.

Ett mäktigt mysterium är livet,
tänka sig detta tomt och övergivet,
bortglömt, öde och överblivet,
drömfantasi endast med ord beskrivet.

Låt oss då hellre ta vara på stunden,
lösgjord och fri den som var bunden,
njuta skuggan i svalkande lunden,
famna varandra nu på sekunden.