Vi delar en flaska rödvin och pratar om Stockholms skärgård. Om Furusund.

När jag går därifrån har jag med mig guldflarn i ett kuvert, och långt hemifrån, var hemma nu befinner sig, om jag har haft ett hem, jo, jag har haft korta stunder, den föreställningen flimrar förbi när jag skådar över Seine och rösterna talar i presens, alltid vad jag kan minnas; äh, minnet, det trista imperfektet. Att vara är en resa i nuet, påstår Strindberg; orden klingar när jag står på Gare du Nord en grå disig morgon full med förhoppningar. Är min far väntades rökande bakom en pelare på stationen för att möta mig? Med fingrar fulla av torkad färg, gammal, gråhårig; nej inte gammal, inte nu i Paris, han ser lycklig ut, som vore han återuppstånden, fri från ångest och ensamhet klar för att måla Dalarna, där granskogen smälter ihop med himlen. Och hans röst, som jag saknar, sjuder i ett höstligt regn över broarna i Paris, alltmedan Marie Christine fortsätter resan hemåt utan några repliker kvar att rikta mot min bild, som stelnat inom henne.
Jag är äntligen närvarande nu, redo att gå vidare i riktning mot klarhet över vad som hänt min far, om jag nu kommer känna igen honom, om han vet vem jag är, eller kommer vi gå förbi varandra?
Paris omger mina steg. Är han i ateljén och aldrig kom till stationen? Och vart är jag på väg? Går jag fortfarande utmed kajerna?
Han sitter på en pall i ateljén, begrundar duken med himmel och hav i uppror; det är 14 juli, Seine är nästan spegelblank, några badar, lätt sepiafärgad himmel. Rödvin i glasen, Marie Christine klädd i en sommarklänning, sjunger: ”nous avons soif”.


©DrZappa 2022