Hur ska hon kunna vara i sin kropp? Den utan konturer, utan någon början eller slut. En kropp hon inte vill eller förmår kännas vid. Gränslös. Som om hon svävar. Är bara en själ och knappt det. Ibland slår hon sig själv nu när ingen annan gör det. Framför den fläckade avslöjande sanningstalande badrumsspegeln står hon och tittar på sig själv. På sitt icke-jag med flammande röda kinder och tårarna i rännilar över skammens rodnad.

Ett rött hav av misslyckande och olycka. Den här kroppen den hon fått, vill hon inte, kan hon inte, förmår hon inte vara i.

Så hon döljer sig i svarta plagg vår som sommar, höst, vinter. Åren går. Träden skiftar färg,

men inte hon