Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Inte en julnovell


Har jul redan varit?

Det är den nittonde februari. Kan någon förklara hur detta har gått till? Minnesförlust? Coma?
Jag gick och la mig som vanligt den tjugotredje december, eller, nåja, efter klockan nollnoll nollnoll på självaste julafton.
Jag hade swischat alla ungdomarna och så klart djurhemmet, och då var ju mina julåtaganden i princip klara. Det var ju tur. Ja frånsett den traditionella julnovellen då. Den har jag inte brukat missa att skriva och lägga ut till mina skrivarvänners fromma. Men i alla fall?
Är jag kanske död utan att förstå det själv? Fy fan, ska jag ens törs att titta mig i spegeln?
En vän fann en mumifierad gubbe i en fåtölj för några år sen, och hon verkar ha tagit det bra, men det var ju NÅGON ANNAN i alla fall! Inte för att fåfängan hör till mina mest framträdande laster, men idén om att bli ett vackert lik, åtminstone inte skrämmande, har jag ju alltid haft, för de efterlevandes skull.
Mina växter lever i alla fall. Jag måste ge dem vatten! Kan döda vattna blommor?
Jag kan det i alla fall. Benjaminfikusarna har tappat en del blad, men det gör de ju om vintern.
Novemberkaktusarma står där och blommar så vackert för sig själva. Se där, men så är de ju växtvärldens masochister på något vis.
Äpplena i skålen är lite rynkiga. Det är förstås vinteräpplen, och jag har ju aldrig över femton grader inne. Är jag kanske lite hungrig ändå? Nej inte direkt.

Det kanske INTE är den nittonde februari. Det är en cyberattack igen, så klart. Nu ska Putin och Xi Jinping ödelägga julen för oss, fattas bara annat!
Jag öppnar mejlen och det är 943 meddelanden i inboxarna! Mest reklam, såklart, men jag har ju väldigt lite reklam. Allt jag inte har som ”medlemsutskick” går direkt i skräpet.
Fakturorna har kommit i tur och ordning. Det går på autogiro, men syns alltid i mejlen så jag kan spara dem i mappar, som den nörd jag är. Eller var?

Okej jag har sovit (eller nåt) i nästan två månader. Skulle jag inte vara uttorkad? Ha liggsår och kontrakturer? Meterlånga naglar? Mina naglar växer snabbare än Pinocchios näsa.
Jag borde ha gått ner i vikt. Jamen högst betydligt va? Om jag inte ätit på åtta veckor och även i vila går det ju åt energi? N’est-ce pas? Jag frågar rakt ut i luften, men mina ögon har uppenbarligen fastnat på Pikettys ”Kapitalet” som ligger på skrivbordet.

Den där boken. Hur var det nu? Jo den kom alldeles innan jul och var ”inte en julklapp” från en själsfrände. Jag hade velat läsa den för länge sen om inte huvudet hade börjat krångla för några år sen. Nu hade det ju blivit bättre har jag gått och påstått till vänner och bekanta, och här står jag nu. Aldrig har jag känt mig så ett med chefens definition av ”mindre vetande” som idag.

Obehaget snurrar i mellangärdet, eller är det bara bråcket? Jag måste göra slag i saken och titta mig i spegeln nu. Usch! Men vad är värst? Att se en läderaktig, intorkad döing eller att inte ha en spegelbild alls?

Jag sätter mig och bläddrar i mejlen. Ingen har skrivit till mig, inte ens partiets lokalförening. Nähä? Jag har väl missat den nya årsavgiften, den är faktiskt inte på autogiro, utan på gammaldags pappersfaktura med oåtervinnbart fönsterkuvert och ett pappersmedlemskort att trycka ut.

Brevlådan nere i entrén måste vara smockfull, även om jag inte får reklam. Fackets tidning, Hem&Hyra, partiets magasin, så lik den äldre modellen av ETC, innan den blev Dagens dito.
Grannarna väsnas inte alls idag, det var ovanligt. Eller så har de skitit fullt i det blå skåpet till slut och fått packa och dra.

Jag tittar upp i skogsslänten, och de knubbiga och inte så skygga rådjuren går där och betar det de kan hitta. Precis som vanligt. De bor där. Jag tittar i vardagsrumsfönstret åt öster, mot gården. Inga barn är ute och leker. Det lyser inte i ett enda fönster fast dagen är på flykt och solen hittar vägen ner i horisontens djupa rockficka.
Jag gör verkligen allt för att förhala det oundvikliga.

Posten. Jag tar in posten först bara. På med morgonrocken och crocsen, och ut i trapphuset. Det luktar inte rök idag, då är de garanterat bortresta. Jag tar upp postnyckeln och kassen som torde behövas till två månaders försändelser. Men vad fan? Det är TOMT???
Det hörs inte ett ljud i huset, förutom mitt foppatofflande upp igen.
Det är ju inte utan att tankarna går till Marve Fleksnes, och avsnittet där han och modern Magnhild blivit de sista människorna på jorden. Det var mitt favoritavsnitt, men nu vete fan riktigt… Teven. Nyheterna. Så klart! Men… spegeln då, själva jag? Nej nu tar vi SVT text och ser vad som händer i världen. I vardagsrummet funkar inte fjärren, sen någon (!) blev förbannad under en riksdagsdebatt… Sovrumsteven på väggen så kär, säg mig hur landet ligger här!

Kanalerna har kommit ur sina lägen, så jag gör en automatsökning medan jag letar reda på ett par mysbyxor och en gammal adidaströja. Det tar en faslig tid, men till slut har i alla fall SVT hoppat på plats. Det är sändningsuppehåll med en gammal bild av Kaknästornet på alla SVT-kanaler inklusive barnkanalen. Skit då! Jag trycker över till texsidan 100. Det bläddrar och har sig, och så är den på KYRILLSKA!!!
Kallsvetten, magnerverna, ja, eller bråcket? Jag tittar ut igen mot gården, och då ser jag att en hel del rutor på grannhuset är trasiga, att det ligger bråte nedanför och att det verkar som om reglar spikats över portarna.
Nu börjar det låta i teven. Det är… den ryska federationens hymn…

Det finns inget att kräkas, men magen vänder sig ändå. Eller bråcket, vem bryr sig?
Det är svårt att ta steg om steg, benen är som upplösta till lim. Jag tar mig in på toa och håller mig med båda händerna i tvättstället. Ackompanjerad av den nyaste versionen av ryska hymnen ulkar jag smärtsamt upp absolut ingenting. Tårar borde komma, men ögonen bränner torra.
Jag sträcker på mig och spänner ögonen i badrumsspegeln.

Konturen är min, men ljuset från hallen räcker inte. Jag trevar utanför dörrkarmen efter strömbrytaren. Usch, det är alldeles för skarpt! Jag blinkar länge.
Det är absolut ingen skillnad! Det är samma livshotande BMI, samma för långa lugg, samma allting, och inte ens en hälsosam viktreducering hade ockupationsmakten unnat mig!
Teven har slocknat och tystnat. Det har blivit mörkt på riktigt nu, och jag känner mig mycket trött. Gammal, uppgiven och som sagt, mycket trött. Varför inte sova en stund till, en månad eller två?

En ny dag gryr, och nu måste jag verkligen erkänna, både för er och för mig själv:
Den mardrömmen kan mycket väl vara min sämsta ursäkt någonsin för att ha missat något jag håller som viktigt! Förlåt, för tusan, men kan vi inte vara lite glada i alla fall, åt att vi ännu lever i ett fritt land?




Prosa (Novell) av Solitaire VIP
Läst 175 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-02-20 01:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Solitaire
Solitaire VIP