Det var ett bröllop som definitivt hållit på för länge.

Solen höll på att gå upp och vi satt med ryggarna mot väggen på redskapsskjulet. Såg hur åkrarna skimrade därborta i tusen rosa nyanser av den sol som snart skulle vakna. Jag hade hittat en flaska rödvin som någon glömt i buffétältet. Vi hade redan gemensamt supit oss igenom fyllan och nu drack vi mest för att det förväntades av oss. Lite som sex i en död relation. Du går igenom rörelserna men ingen blir längre påverkad.

Vi kände egentligen inte varandra. Vi hade hamnat här mest för att vi fortfarande var vakna. För dumma för att sova. För ensamma för att gå hem. Jag hade frågat vad du hette men glömt bort det. Du hade frågat om du fick hålla min hand så att du inte svävade iväg. Vi drack klunkvis ur flaskan, lite knyckigt och stelt av morgonkylan och för att du vägrade släppa min hand. Den hand du klämt så hårt hela natten att det brände och bultade i den.

Men jag förstod att du behövde den handen. Att du inte behövde något annat av mig.

Inte nu.
Kanske aldrig.

Men om jag bara höll tyst och ankrade dig genom den här natten skulle vi klara oss. Då skulle mitt liv vara värt något.

Om jag var det ankare som hindrade dig att försvinna, då var du det band som hindrade mig från att gå under.

Det sa jag naturligtvis aldrig. Det behövde du inte veta.

Men att jag lever idag beror nog på dig.