Tja, hur ska jag börja? Genom att skriva något om snön som yr och sopar bort spåren från gårdagen
eller om spåren från gårdagen som inte längre syns i den yrande snön

Kanske borde jag skriva något om samhällsvetenskaplig forskning och vad man får upp om man googlar på "kompletteringsmodellen"

Jag tänker på det som vittrar bort och på det som har varit,
på kroppar i marken som bryts ner till atomer
På vad som finns kvar när askan är aska och stoftet är stoft

på sorgen som aldrig var min
Därav nödvändigheten i att skriva dessa rader, igen, efter såhär många år
när jag hade kunnat skriva någonting annat istället (eller ännu hellre, ingenting alls)
på himlen som är oändligt långt bort

och på samma gång så oerhört nära
Bara tiden och rummet är i rätt position kan en knytnäve, eller om det kanske är en hängsnara,
materialiseras på ett ögonblick och slå till och dras åt
så att man tappar både fotfästet och ansiktet

Det kommer såklart någon och jag vänder mig bort
och man vet ju att de ba'
varför gråter hon när hon springer, om det är så jobbigt är det väl bara att sluta