Jonna Bornemark pratar om att
använda sin kropp som kompass
känslorna som känsliga antenner
i mötet mellan människor

Hon pratar om den lekande människan
att det som är barnets enda gestaltning
med tiden förvandlas
till tomma gester och ändlöst prat

Att de här väggarna
får samma färg och smak
som det stora fängelset
på det stora mentalsjukhuset

Där alla har samma kläder
äter samma färglösa mat
matas med samma order
och följer samma rutiner

Att det vi producerar
blir rationella boxar
placerade i större boxar
förvarade på evighetens lager

Det gäller att lägga märke till
den lilla skälvningen i bröstet
det lilla suget i magen 
den lilla ljudlösa sucken

För den är spåret tillbaka till barnet
till den levande människan
med egna förhoppningar
och egna drömmar

Den är hoppet om
att vi kan leva i oss själva
och med varandra
en liten stund till innan vi dör