Med handbollen spelade jag en turnering i Berlin en gång. Mellan matcherna bestämde vi oss för att besöka Sachsenhausen, ett relativt väl bevarat koncentrationsläger, då några i laget hade personlig koppling till stället.

Om jag inte minns fel så var Sachsenhausen ett relativt fredligt koncentrationsläger - det var alltså inte ett förintelseläger i samma mening som Auschwitz. I Sachsenhausen kunde man t.ex. bli tilldelad rollen att gå i formation med skor för att "ägarna" av koncentrationslägret skulle kunna bedöma hållbarheten på dessa skor. Flera gjorde detta, dag in och dag ut, i flera år, och sedan trängdes de i barrikader där många dog av av sjukdomar som spreds under de rådande förhållanderna, men också svält då tyskarna inte var särskilt givmilda med maten.

Men värst var nog att gå in i operationssalarna. Tyskarna gjorde experiment på människor där de dissekerade dem levande, och med väldigt lite bedövningsmedel; det var deras sätt att ligga i framkant medicinskt.

Och, sist men inte minst, så fick jag gå in i gaskamrarna. Att stå där, som människa, och veta att under just dessa förhållanden har människor före mig stått, avklädda och nakna, men människor precis som jag, och sedan har gasen börjat komma, och skrik och gråt och allt det där.

Det ger en ett visst perspektiv. Det oroar mig när jag ser utvecklingen i världen idag, för faktum är att historien är aldrig långt borta. Det var mindre än hundra år sedan människor blev behandlade på detta sättet. Jag vet att väldigt många INTE har varit och besökt ett koncentrationsläger, och jag tror att det är en av faktorerna till att ens fantasi kanske skenar iväg lite för mycket, och att man tar sig friheter att förneka att det har inträffat, men det har faktiskt inträffat.