hur hon än vände sig blåste svårnästlade

taggbuskar av oroshärdar in i sinnet,

det var inte lika lätt att stilla sig vid

värmande eldar.

Händerna ville råda bot men här var

de vilset räddhågade.

de ville lindra, släcka

men förmådde intet mer än ett stilla

bedjande, ett kvidande hejda, innan det är

försent

och hon lade armarna om sitt och bönen som

en försegling, allt hopp inom.