Mitt språk är fullt av bleknade bilder,
av nötta, trötta ord
som ligger utspridda likt silvermynt:
blodspengar på mitt bord.

Jag har skott mig på världens lidande
och visst mitt eget med;
nu vill jag vila mitt huvud mellan
Guds hammare och städ.

Och skulle det bli något litet kvar,
en liten del av mig,
så är det den första dikt som jag skrev
ty den handlar om dig.

Då var mitt språk livfullt och glatt,
mot världen var jag god;
det var innan du togs ifrån mig,
då jag trodde att kärlek bestod.

Nu har bilden av dig bleknat
men inte min första dikt;
av allt jag har skrivit är den det enda
som är av någon vikt.