Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Texten är ett försök till novell och skriven under nattens timmar, då jag råkade somna då jag bara skulle vila igår kväll och sedan vaknade strax efter tvådraget på natten. Innan jag skrev historien läste jag vad andra skrivit.


Något litet om Bonden





Dundrande in på gårdsplanen kom fordon efter fordon och det var såväl befäl som soldater i fordonen. Det var min kusins gård förstås. Människor i uniform steg ur fordonen. Det gick inte att se på uniformen vilken armé de kunde tillhöra. Om det var något lands armé som de representerade. Var jag bonden själv, eller var det så att jag såg allting utifrån. Jag kunde inte avgöra det och när jag upplevt något, har det ibland varit så att jag som varit en iakttagare och stått vid sidan om mig själv. Jag både var bonden och samtidigt inte. Soldaterna gick in i huset och omkring i rummen. Trots att stugan sedd på utifrån som om där fanns två våningar, var det ett enplanshus. Befälet ställde frågor till mig, själv såg jag vilset åt sidan på min fru och mina fem barn. Sedan vände jag mig till befälet igen. Jag ville och kanske berättade jag om gården. Att det var jag och min fru och mina fem barn, stugan, ladugården, en del olika djur och så förstås litet andra utspridda byggnader med olika funktion. Där fanns ett skjul för redskap, en bastu, en ria för att förvara stolpar i till hässjorna. Sedan förstås familjens bil samt två traktorer och så skördar förstås av odlad mark. Det lilla område var skog var som det gick att se, försumbart. Till gården hörde ägor som gick att gå omkring och iaktta, för envar som så ville. Det var inte något stort ställe men det var en plats att leva på. Bonden pratade med befälet och sade att nu var det dags att gå till ladugården, mjölka korna, utfodra grisarna och hönsen, se till att hunden hade vatten och sköta just de sysslor som hela tiden fanns att sköta på en gård. Då jag ville ha med mig hustrun, yttrade befälet att hon och barnen kunde stanna i huset, medan befälet och jag gick till ladugården. Jag protesterade förstås, särskilt som hustrun och barnen brukade vara med och dela sysslorna med mig. Den äldsta grabben som var den vilken tog hand om hästarna, fick inte heller följa med. Hotbilden fanns där och jag var tvungen att känna hur meningslöst det skulle vara att protestera mera tydligt. Jag ryckte på axlarna för att markera att jag givit upp och funnit mig i situationen. Sedan gick jag före befälet ut och han stängde ordentligt dörren bakom sig. Vi tog oss över gården och på vägen till ladugården hälsade han vänligt på hunden och drog sedan pistolen och sköt den med två skott. Tyst såg jag på händelsen och begrep att jag inte gärna kunde gripa in. Han ville väl visa att jag bara hade att göra utan att vidare kunna som protestera. Vi var så framme vid ladugården, öppnade dörrarna och gick in, jag ville stänga dörrarna bakom oss och lät dem därför stå öppna. Befälet som misstänkte något sade till mig att tända inne i byggnaden och stängde sedan dörrarna bakom oss. Jag hade alltså räknat rätt, han tog mina göranden som tysta försök att göra motstånd. Öppna dörrar kunde i hans ögon signalera till förbipasserande ute på vägen, berätta att 'något hade hänt eller var i görningen. Det tog mig flera timmar att pyssla om djuren i den stora och vida byggnaden. Jag hade inte namn på något av djuren och hade bara kallat hunden för 'hund'. Bonden i mig såg till om någonting kanske inte var som det skulle och jag noterade om det var så. I övrigt skötte jag mina sysslor och saknade familjens närvaro under tiden. Korna behövde som vanligt mjölkas och jag gjorde det fortfarande för hand. Sedan såg jag till att mocka och så utfodra djuren, vilka vara vana vid min dagliga närvaro. Det var en dag i juni och solen stod högt på himlen, himlen var ljust blå och det blåste nästan inte alls. Någon fågelsång gick inte att höra och bärbuskarna rörde sig knappt i den lilla bris av vind som inte ens kom att röra upp moln av damm i gårdens plätt av sandad körväg. På hela tiden hade jag inte sagt något till mannen vid min sida, utan fällt några ljud som en grymtande gris, när jag sysslade där inne. Då jag efter att ha kastat några getögon omkring mig, tänkte jag på de stackars djuren som inte fick gå fritt ute utan måste hållas inlåsta, det var ju ändå sommartid. Men reglerna var sådana just i dessa tider och det var bara att lyda reglerna. Vi öppnade dörrarna och gick ut och stängde dem så noga efter oss. Så vände vi oss i riktning mot huset och när det inte stod att se något där, utöver åkrar så långt ögat kunde se, blev visst mannen intill mig orolig. Inte ens skogen eller några enstaka träd gick att se längre. Hans egen bil stod där i ensamt majestät och de övriga fordonen var väck. Befälet vände sig till mig, som för att få svar, men jag hade förstås inga att ge. Han vände sig om mot ladugården igen, bara för att inte något spår ens av att där funnits en byggnad. Mannen tog sig för pannan, sprang bort mot bilen och öppnade dörren och gled in. Då bonden vände sig mot vägen fanns där bara den att se, då han såg igen mot huset, var befälets bil som uppslukad av jorden och huset med ladugården och skjulen var tillbaka och jag log som för mig själv. Allting kändes som vanligt och solen var gul, himlen var blå, alla bekymren borta.

(Jag kände för att skriva en novell och så gjorde jag förstås det)




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 151 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2022-03-06 04:46



Bookmark and Share


  Solitaire VIP
Vilken novell!!
Så bra och läsvärd är den
Både nu i kväll
Och att spara till eftervärlden
Ner i min bokmärkessäck
För den sitter som en smäck!
2022-03-07

  Nanna X
Det här var intressant, lite åt magisk realism när bonden förvänder synen på befälet och får gården att försvinna.
2022-03-06
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP