Så föll regnet
och därmed jag

så föll min förvirrade tanke
just då
genom detta strilande

och såg hur mullen
tycktes ta oss båda
som vore det att födas
i famnen på
allt som var tid
och det blev att leva
på övertid

och moderligt någonstans
bortom all tid
som när fröet
faller och dör
för att leva.

Kanske var detta att hoppas
på att oskyldigt nå och knoppas
som blomning, att få börja
om igen i all denna
jordiska sörja

bortom vintern
och närmare vår
eller bara bortom.