Du, vackraste vilda blomma
sprungen ur ett splittrat folk,
du lyser din skönhets låga
från främmat ökenland.

Se, dubbla obsider blickar
med stjärnornas fulla eld
bak kronblads nattsvarta fransar
och vittnar om kärlekstörst.

Som frö kom du från Södern,
dina rötter är milsvitt långa,
men bräcklig står du för världen
i onåbar nakenhet.

Du, blomma i Nordens köld,
i längtan du öppnar dig;
jag bjuder min själ till näring
men i stolthet du sluter dig.